Polarisera inte Sverige: lyssna på väljarna

Vi borde ta oss en titt på den amerikanska valrörelsen 2016. Den politiska splittringen är knappast en fråga om höger och vänster på en ekonomiskideologisk skala, eller konservatism mot liberalism. Snarare bygger polariseringen i USA 2016 på det etablerade samhället mot de som känner sig utanför. Polariseringen är så stark att de som känner sig utanför engagerar sig till stöd för Donald Trump, en man som säger allt det som det etablerade USA aldrig skulle säga. De i utanförskap avskyr Hillary Clinton, och mer än 30 procent av amerikanerna verkar inte bry sig om vilka tokigheter Donald Trump än slänger ur sig, vare sig det är rasism, kvinnoförakt, protektionism, eller löften om att överge rättsstatens principer.
Det är inget framgångskoncept att stämpla Sverigedemokraterna som rasister eller nazister. Visst ska vi som engagerar oss politiskt granska SD:s politik: belysa att för dem är invandring och integration inte bara ett problem just nu, utan roten till alla samhällsproblem. Men väljarna måste vi lyssna till och prata med. Inte stämpla deras partival som rasistiskt eller nazistiskt i förhoppning om att de ska vända om. Människor känner en oro och upplever samhällsproblem. Integrationspolitikens brister har blivit övertydliga de senaste åren, och tiggandet på gator och torg visar tydligt att EU inte lyckats med omfördelningspolitiken för att få minoritetsbefolkningarna i Rumänien och Bulgarien att bli integrerade i samhällena. De lever i utanförskap, ett utanförskap som spridit sig till Sverige och som människor här upplever som ett problem.

Jag tror att vi har svaren på många av de utmaningar vi möter. Invandring är inte orsak till problemen. Bristfälliga system är orsaken. Om vi lyssnar på missnöjda väljare och diskuterar deras oro kan vi återfå deras tro på att samhällssystemen kan reformeras och vi bygga ett starkt Sverige. Men det kräver att vi lyssnar, pratar med, och är villiga att ifrågasätta den gamla politiken som lett till det misslyckande många upplever.

Jag skrev denna text som ett inlägg på Facebook för att uppmana fler att läsa en ledare av Alice Teodorescu. Den finns på: http://www.gp.se/ledare/teodorescu-sluta-behandla-väljarna-som-korkade-1.3871105

Krossat glas – i folkets tjänst

Essä om Hillary Rodham Clintons politiska ledarskap
av Tomas Selin

Hillary svartvit

Hustru, mamma, mormor, kvinno+barnförsvarare, FLOTUS (First Lady of the United States), Senator, Utrikesminister, hårikon, byxdressfinsmakare, presidentkandidat 2016. – twitter.com/hillaryclinton 8 mars 2016.

Så översätts Hillary Rodham Clintons twitterbiografi 2016. Det säger någonting att inte välja adjektiv för att beskriva sig – men substantiven – det handlar inte om att beskriva hur hon är, utan vad Hillary Rodham Clinton är.

Hillary Rodham Clinton har av såväl anhängare som motståndare inom det demokratiska partiet beskrivits som den mest meriterade presidentkandidaten någonsin. I sin biografi Living history (2003) berättar hon om hur tiden som presidenthustru gav henne insikter om kvinnors valmöjligheter och roller, och hur de erfarenheterna var bidragande till att utveckla hennes egna politiska mål, och till beslutet att ställa upp till den amerikanska senaten. Tommy Möller skriver i Politiskt ledarskap (2009) om hur kvinnor på ett annat sätt än män måste förhålla sig till rådande könsnormer. Han lyfter flera exempel på hur detta blir begränsning av kvinnliga ledares handlingsutrymme. Ett av exemplen är från Clintons primärvalskampanj där hon utmålades som en okvinnlig och kylig maktpolitker (Möller 2009:91). Att Clinton som kvinna inte hade samma möjligheter som män var dock inget hon upptäckte i primärvalskampanjen 2008, eller ens under den kritik hon mötte när hon var en alldeles för politisk presidenthustru under sin makes presidentur.

I Living history lyfter hon dels hur hon klassificerades som en tom-boy i grundskolan, dels att hon hade fler möjligheter än kvinnorna före henne, men också att hon ser sig som en glastakskrossare. Inför demokraternas partikonvent 2008 valde hon att inse förlusten, och samtidigt ställa sig bakom Barack Obamas presidentkandidatur, i sin memoar Hard Choices reflekterar hon ändå om hur ”the 18 million people who had voted for me had each added a hole in the ultimate glass ceiling” (Rodham Clinton 2014:5).

Israel har haft Golda Meir, Storbritannien har haft Margaret Thatcher, och många fler är länderna som haft en kvinna på den yttersta ledarpositionen, men att världens viktigaste supermakt ännu inte letts av en kvinna var något som Hillary Rodham Clinton riktade fokus på när hon gick vidare. Taket var inte krossat, men sprickorna var påtagliga.

Som ung registrerade hon latinoväljare i Texas, som jurist jobbade hon för Children’s Defense Fund, och gav juridiska råd till fattiga i 60- och 70-talens Amerika. När hennes make, Bill Clinton, var guvernör i Arkansas arbetade hon för att förbättra skolan för de unga, och under Bills presidentur var hon den ansvariga för utformandet av hans sjukvårdsreformer. Som USA:s första kvinna reste hon till Kina och höll linjetal om feminism, och för kvinnor i väst såväl som tredjevärldsländer. I FN-talet yttrande hon de nu så välkända och självklara orden: women’s rights are human rights, and human rights are women’s rights.

Under 8 år representerade hon New York i den amerikanska senaten, och under Obamas första presidentur var hon landets utrikesminister. Men hennes motståndare har förstått Machiavellis tes om att det avgörande inte är vad någon faktiskt åstadkommit utan hur resultaten uppfattas av folk (Möller 2009:38). Och att få henne att framstå som en okvinnlig maktpolitiker har på många sätt fått mer genomslag i den amerikanska opinionen än Hillarys biografi.

Att som representant för det demokratiska partiet vara en maktpolitiker är lite som att vara detsamma i den svenska arbetarrörelsen. Det går inte riktigt för sig att sko sig på sina uppdrag, eller att bli en representant för etablissemanget när man ska vara folkets representant i Washington – kanske än mindre så för en demokrat än för en republikan. Möjligen är det därför motståndarnas kampanjer mot Hillary Rodham Clinton varit så framgångsrika i att få väljare att glömma allt hennes arbete för det progressiva Amerika.

Huruvida politiska ledare ensamma är avgörande för utgången av politiken är omstritt, det kan man däremot inte säga om medialiseringen av politik. Traditionell tryckt media, och sociala medier har onekligen ökat ledares och politikens möjligheter. Det har också Hillary Clinton förstått. Om twitter-användande, och annat som andra inte ansåg var en del av en utrikesministers uppdrag (såsom kvinnors företagande, HBT-rättigheter, och att företräda amerikanska företagsintressen utomlands) skriver hon:

”I saw it all as part of the job of a 21st-century diplomat.” – Rodham Clinton 2014:22

Kanske är det denna inställning som kan rädda henne i en tid då såväl republikaner som andra demokrater har ett intresse av att framställa henne på ett visst sätt: att ta makten över hur hon och hennes intressen framställs.

I primärvalet 2016 har Rodham Clinton ställts mot socialisten Sanders. Sanders som utlovat både revolution och systemskifte på samma gång. Något av en paradox om man frågar Archie Brown (2014), som lyfter de olika förutsättningarna och innebörderna av det revolutionära och transformella ledarskapet. Det Hillary Rodham Clinton erbjuder väljarna är dock ingen revolution, och inte heller något transformellt ledarskap. Hillary vill fortsätta den demokratiska mittenpolitik som president Barack Obama fört, och som vilar på de demokratiska framgångar som Lyndon B. Johnson hade med Medicare och Medicaid, samt de reformer som hon själv detaljerat skissade fram under sin mans presidentur. Under debatterna i primärvalskampanjen under 2015 och 2016 har hon gång på gång lyft Barack Obamas sjukvårdsreformer som något att bygga vidare på, och hon vill samarbeta med universiteten för att sänka kostnaderna för studenter (snarare än att erbjuda gratis universitetsstudier). Många sätter stora förhoppningar till Rodham Clintons presidentkandidatur, men det blir nog först efteråt vi kan utvärdera om Hillary varit en omdefinierande ledare eller inte.

Det är en pragmatisk visionär vi ser i Hillary Rodham Clinton – och kanske bygger det på hur hon i Living history beskriver att hon växte upp med den republikanska faderns politik och den demokratiska moderns övertygelser. Ett exempel på hennes pragmatism finns i hennes resonemang om hur hon övertygade sina medarbetare att stötta Barack Obama i presidentvalskampanjen 2008. Hon skriver: ”I knew his success was now the best way to advance the values and progressive policy agenda I had spent the past two years – and a lifetime – fighting for” (Rodham Clinton 2014:4).

Rodham Clintons tankar om att sitta i regering under president Obama ger en god bild av hur hon ser på ledarskap. Hon tilltalades av att sitta i samma regering som en tidigare meningsmotståndare. Därtill ges bilden av regelbundna samtal med vice president Biden varje vecka, vilka var viktiga med avseende på Bidens tidigare internationella erfarenhet och för att de kunde diskutera och ibland till och med vara oense. Hon ger i Hard Choices även bilden av relationer till andra regerings- och politiska kollegor; det var viktigt att bli allierad med försvarsminister Gates (som även innehade samma position under George W. Bush), för att undvika den traditionella sprickan mellan försvars- och utrikespolitiken.

Hon ger bilden av hur rådgivarna dels får mycket ansvar att ta beslut som hon måste rätta sig efter, samt hur hon lyfter in andras goda idéer i sitt arbete. Samtidigt är hon tydlig med att hon som utrikesminister inte kunde välja att fokusera på några enstaka frågor och överlämna resten åt sin personal: ”I would have to pay attention to the whole chessboard” (Rodham Clinton 2014:21). I sin syn på ledarskap märks ett demokratiskt och inkluderande ledarskap, samtidigt som Hillary Clinton är tydlig med att hon som ledare är ytterst ansvarig och måste ta hänsyn till hela schackbrädet.

Kanske är det i detta som svaret finns till varför hon 2016 inte kan vara någon Bernie Sanders. Hon erbjuder inte någon politisk revolution. Hon är snarare en ledare som lyssnar till dem i laget likväl som till meningsmotståndare. Hennes senaste valslogan har som svar till republikanerna varit ”make Amerika whole again.”

Inte är det någon revolutionsledare som märks i den vänliga inställningen till Condolezza Rice, och hur hon träffade den tidigare utrikesministern såväl personligen som tillsammans med hela sin stab för att få en bättre bild av de amerikanska relationerna till omvärlden.

I Hillary Clintons ögon är att vara ledare att tillfälligt inneha stafettpinnen. Hon beskriver sitt överlämnande av utrikesministerspositionen till John Kerry med ”when I passed the baton to Secretary John Kerry” (Rodham Clinton 2014:21). Att vara ledare innebär inte att hon radikalt ska förändra systemet, utan gradvis bidra till långvarig förbättring.

Att Hillary Rodham Clinton är en mycket meriterad presidentkandidat är svårt att bestrida. Likt en Lyndon B. Johnson visar hon på en vilja att samarbeta med både senat och representanthus, och hon har relationerna för att lyckas med något sådant.

Samtidigt, med fem böcker under bältet, flertalet deltaganden i amerikanska underhållningstalkshows, märks en ledare som inte är sen att kommunicera med medborgare på olika sätt. Likt en Franklin D. Roosevelt använder hon sin power of persuation. När Hillary Rodham Clinton i Geneve 2013, inför FN talade om HBT-personers rättigheter riktade hon sig särskilt till ledare i länder där en majoritet av befolkningen inte accepterar HBT-personer. Hennes ord om ledarskap säger dels att den som blir ledare inte längre bara kan representera den majoritet som valt dig – utan måste representera hela folket. Samtidigt belyser hon ett av ledarskapets främsta verktyg – the power of persuation.

”Leadership, by definition, means being out in front of your people when it is called for. It means standing up for the dignity of all your citizens and persuading your people to do the same.” – Rodham Clinton 2014:583

Signatur

Litteratur

Essän bygger på Hillary Rodham Clintons Living History (2003) och Hard Choices (2014), och är också inspirerad av resonemang ur Archie Browns The Myth of the Strong Leader (2014) och Tommy Möllers Politiskt ledarskap (2009). Det antagande om svenska arbetarrörelsens ledarskapsideal som lyfts in är baserat på Petra Paulis Rörelsens ledare (2012).

Startskottet på Almedalsveckan: skolan!

Valåret 2014 var skolan både väljarnas och Almedalens viktigaste fråga. Men när Svenska Dagbladet i går sammanställde 2016 års viktigaste frågor fanns skolan inte alls med. Både lärarorganisationerna och andra skoldebattörer måste vässa pennorna och lyfta skolan. För att lyckas med det önskar jag att makthavare fortsätter prata om skolans breda utmaningar (läs inläggets avslutande läxa för vidare förståelse för vad jag menar).

Lärarförbundet utvecklar sin närvaro i Almedalen med flera nya programpunkter. 8.30 gästade Ulrika Carlsson den nya satsningen Lärarmorgon i Almedalen (kan ses på: lararkanalen.se). Ulrika pekade på att politiker borde sluta prata om betyg och fokusera mer på hur skolan ges förutsättningar att lyckas.

I dag presenterar Centerpartiet med Annie Lööf och Ulrika Carlsson viktiga förslag på hur lärarprofessionen ska utvecklas och yrkets status ska höjas:

  1. fler förstelärare i utanförskapsområden,
  2. fler förstelärare i svenska som andraspråk.

Med fler förestelärare i utanförskapsområden blir det mer attraktivt att vara lärare i de områden just nu behöver många fler kompetenta lärare, samtidigt som ledarskapet där utvecklas. Fler lärare behöver jobba med andraspråksperspektiv, men alla lärare har inte en utbildningsbakgrund med svenska som andraspråk – därför behövs ett utvecklat ledarskap och mer kollegialt samarbete. Med fler förstelärare i svenska som andraspråk, och utanförskapsområden, ges lärarprofressionen förutsättningar att utvecklas samtidigt som ledarskapet i svensk skola stärks.

Dagens läxa till makthavare:

RÄTT

När Lärarförbundet och Centerpartiet pratar om skolan som nyckeln till integration, och förslag såsom förstelärare i utanförskapsområden och i svenska som andraspråk så presenteras relevanta förslag för utmaningen.

FEL

Lärarna & skolan är inte svaret på alla samhällsproblem. Alla problem ska inte lösas med nya kurser i lärarutbildningen och fler uppgifter till lärarna. Skolor; eleverna och lärarna, är viktiga att satsa på och ge förutsättningar för utveckling också när samhället möter andra utmaningar. Fortsätt prata om det – försök inte pressa in skolan i alla politiska debatter.

Vad tycker du? Ska skolan vara svaret på allt eller hur lyfter vi bäst lärarprofessionen och skolan i svensk debatt?

Jag ser mycket fram emot att följa vad almedalsveckan 2016 ska bjuda på! Fortsätt läsa mina inlägg och kommentera gärna.

Signatur

 

Mer lärande i skolan – mindre lektioner?

Fridtjuv Berg var den liberale folkskolläraren som kom att engagera sig i lärarnas organisering och därefter bli ecklestiastikminister. Pappa Berg var även han lärare liksom flera av syskonen. Fridtjuvs storebror hjälpte honom att lära sig läsa, och i breven mellan brodern, fadern, och Fridtjuv var utbildning en central punkt.

Särskilt intresserade sig Fridtjuv för broderns betyg, och det vitterhets- och litteratursamfund som Axel (brodern) och hans studiekompisar hade. Vitterhet som alltså innebär kunskapsrikedom och bildning. Fridtjuv själv kom att starta en liknande grupp för vitterhet och litteratur. Som Joakim Landahl skriver i biografin Politik & Pedagogik (2016), visar detta på ett intresse för en mer informell del av utbildning, och för självutbildningen (Landahl 2016:38).

Jag har fängslats av de amerikanska high school-filmernas debattklubbar, mathletes, Glee-club, skoltidningsredaktioner etc. Ofta har jag tänkt att jag hade velat få vara en del av en sådan. Var finns de svenska skolorna med icke-läroplansstyrda aktiviteter? Har de försvunnit? Varför saknar vi en skolkultur som främjar självutbildningen? (släng iväg en kommentar eller ett tweet om du har något inspel)

När jag själv gick i skolan minns jag egentligen bara elevrådet och prao-dagarna som det enda som inte var styrt av kurs- eller ämnesplaner. Kanske minns jag fel. Men den hårda styrningen av allt under våra skoldagar har en tendens att ta bort lusten från lärandet. Så när Moderaterna i dagarna publicerade en debattartikel där huvudtesen var att ge eleverna en timme till i klassrummet varje dag i grundskolans tidigare år, känns det som att något saknas. Visst finns det goda förslag i Camilla Waltersson Grönvalls debattartikel – lärarassistenter, utbyggnad av förstelärarreformen, och resurser till lärarutbildningen – men var finns funderingarna om hur vi visar mer tillit till eleverna, ger elever fler chanser att utveckla sitt självlärande, och hur vi gör varje lektionstimme lite mer intressant.

Utmaningen är att göra lärande och utbildning mer eftersträvansvärt. En del handlar om attitydförändringar: föräldrar och samhället i stort måste lyfta vikten av kunskap och bildning i våra vardagliga samtal med varandra. En del handlar om att elever måste visa att de kan ta ansvar för sitt lärande, och vi måste fundera över hur vi kan ge utrymme för ansvarstagande.

Istället för att diskutera antalet lektionstimmar i skolan borde vi fundera över hur vi ger lärarna planeringstiden och kompetensutvecklingen att göra varje lektion lite mer intressant – men det spar jag till ett annat blogginlägg. Med den här texten hoppas jag:

Slå ett slag för bokcirkeln, debattklubben och mattelaget!

Slå ett slag för valfriheten i skolan!

Jag vill slå ett slag för vitterhets- och litteratursamfundet!

Signatur

Landahl, Joakim (2016) Politik & Pedagogik, Lärarförlaget.

Waltersson Grönvall, Camilla (2016-05-05) Ge eleverna en timme till i klassrummet, Expressen. (http://www.moderat.se/debatt/ge-eleverna-en-timme-till-i-klassrummet)

Vänsterns solidaritet är inte gränslös.

Barnen i Syrien berövas sin barndom. Tisdag 12 april 2016 har Sveriges Radio ett inslag om kriget i Syrien; Katja Magnusson intervjuar föräldrar som ger en bild av vilka drömmar de haft för sina barn. I dag arbetar barnen i sina föräldrars butiker, på gårdarna, och missar chansen till utbildning. Om de inte redan är på flykt.

En pojke berättar om hur han var bäst i sin klass, och att han längtar tillbaka till skolan. En pojke berättar om sin framtidsdröm – att bli officer. Barn som berövats sin barndom; barn vilkas verklighet färgats av krigets ständiga närvaro.

Sveriges utrikespolitik måste syfta till att ge människor frihet från våld och förtryck – likväl som utbildning och den ekonomiska frihet som jobb och företagande ger. Sverige kan inte längre vara pacifister när regimer förtrycker medborgare (och de som inte erkänns som detsamma). När terrornätverk som Daesh och Al-Qaeda tar kontroll över territorier och tvingar människor på flykt eller genomför attacker i väst, så måste Sverige själva och tillsammans med andra svara.

Vänsterns solidaritet sträcker sig tyvärr inte längre än till den svenska landgränsen. Vänsterpartiet avvisar militära ingripanden och vill istället ”att Assad lämnar över makten”.* Miljöpartister pekar på att göra sig oberoende av den olja som präglar geopolitiken i området, och att lösningen inte är att förse andra länder i regionen med vapen eller att ingripa militärt.*

Problemet är att bovarna i konflikten inte är demokratiska regimer. De som förtrycker människor och driver folk på flykt är diktatorer och terrornätverk med ambitioner på ett islamistiskt imperium. Sverige måste samarbeta inom EU, men också med NATO och allierade regimer i mellanöstern. Det krävs nämligen militärinsatser som uppfattas som legitima i närområdet – därför är det förödande att Sveriges utrikesminister radikalt försämrat våra relationer till Arabförbundet och Saudiarabien. I det sammanhanget nämner jag inte FN, då FN tyvärr förlorat kapacitet att ingripa vid internationella konflikter. Jag är övertygad att FN:s roll är som garant och stöttepelare för att bygga en demokratisk struktur efter ett militärt ingripande.

Det är problematiskt att den socialdemokratiskt ledda regeringen 2014-2018 försämrat relationerna till viktiga aktörer i omvärlden. Wallströms feministiska utrikespolitiska ambitioner att ge kvinnor rättigheter, representation och resurser är viktiga mål. Men den 7 oktober 2015 skrev Washington Post om hur den feministiska utrikespolitiken kan kritiseras för att vara splittrad och sakna en röd tråd, hur Wallströms uttalanden förstört relationerna (och med dem påverkansmöjligheterna) till Saudiarabien och Arabförbundet, samt hur Wallströms klumpiga agerande i Israel-Palestinakonflikten innebär att Sverige nu sitter i baksätet för en framtida lösning.*

Lösningen finns någon annanstans. Vi måste anpassa oss till vad som fungerar i ett nytt århundrade, utan att låta oss förvirras av komplexiteten i världen. I Hard Choices beskriver Hillary Clinton den Smart Power som varit hennes ambition som USA:s Secretary of State. Att kombinera krigsmakt (hard power) och diplomati (soft power), med att främja att bygga goda relationer till aktörer genom att använda sociala medier, och att representera landets närings- och civilsamhällesintressen internationellt. Smart Power kräver en röd tråd, och ett gediget arbete för att förstå vilka medel som är det bästa sättet för påverkan i olika situationer.

Socialdemokraterna och utrikesminister Wallström har saknat såväl röd tråd i utrikespolitiken, som en förståelse för vilka medel som är bästa sättet för påverkan i olika situationer. Att främja svenska företagarintressen utomlands kan exempelvis både skapa jobb och god ekonomi här hemma, men också bli ett förhandlingsmedel för inflytande i länder som Sverige vill påverka. När 31 svenska företagsledare uppmanade regeringen att agera förståndigt i hur man hanterade handelsavtalet med Saudiarabien* – för att värna Sveriges rykte som partner – gjorde regeringen tvärtom.

Istället för att lyssna på uppmaningen från svenska företagsledare och avvakta med sitt beslut så tog regeringen Löfven ett hastigt och dumt beslut; Istället för att gå till svenska företagsledare och fråga dem hur vi bäst kan främja internationell demokrati genom deras handelsavtal så tog regeringen Löfven ett beslut som förstörde för svensk påverkan i mellanöstern. Sverige ska främja demokrati internationellt, och ha en långsiktig målbild för mänskliga rättigheter. I arbetet för att nå de målen behöver vi inte socialdemokratisk symbolpolitik som den regeringen Löfven och utrikesminister Wallström uppvisat.

Vi ska stå upp för de värden vi tror på – både här hemma och i vår utrikespolitik!

Då behöver Sverige mer smart power:

(1) Vi behöver satsa på vår egna militära förmåga, och söka samarbete med och/eller medlemskap i militära allianser.

(2) Vi behöver bli mer drivande i internationella samarbeten, och där påverka för demokratiska rättigheter och öppenhet. Vi behöver bidra till bättre utbildning och mer företagande internationellt.

(3) Vi behöver främja svenskt företagande internationellt, och se över hur svenska företagare kan bidra till att nå målen för svensk utrikespolitik.

(4) Vi behöver Carl Bildts twitter*.

Skärmavbild 2016-04-12 kl. 10.39.55

Svensk utrikespolitik behöver bygga på våra frihetliga värderingar, och utövandet borde omfamna Hillary Clintons utveckling av begreppet Smart Power. Militär makt måste kombineras med diplomati, näringsliv och civilsamhällen.

Barnen i Syrien ska inte behöva berövas sin barndom. Deras föräldrar ska kunna fortsätta hoppas att barnen ska bli läkare. När barn inte får tillgång till utbildning så måste vi inse att framtida demokrati och frihet blir ett tuffare mål för världen. Vi måste vara solidariska med de människor som frihetsberövas. Människor ska inte behöva fly över en hel kontinent för att nå trygghet och bygga sig en framtid. Sverige får inte vara passiva när vår omvärld möter svåra kriser.

Kvinnor har dålig tillgång till utbildning. Mödradödligheten i världen är hög. Kvinnors företagande är eftersatt. Vi behöver en förståelse för det i vårt utformande av utrikespolitiken. Vi måste vara smarta när vi riktar vårt bistånd, men likväl måste vi ta några tuffa konflikter för att inte de mest utsatta återigen ska behöva bli offer för diktatur och terror. Om vi tar den konflikten nu, kan vi bygga demokrati i morgon. Om vi står upp för dessa människor, kan de få en utbildning, en möjlighet att försörja sig själva, och frihet!

* Carl Bildts twitteranvändande har varit fokus för statsvetenskaplig forskning, men är också internationellt omnämnt som att vara i framkant för en utrikesminister. Att använda sociala medier för att stärka Sverige och att bygga relationer borde vara fokus för varje utrikesminister.

 

 

Presentera lokala svar för ett öppet & växande Sverige

Vi borde välkomna varje person som vill välja Sverige! Vi borde bättre ge alla de som vill bli svenskar möjlighet att finna trygghet och utveckla sin potential här.

Centerbild

I Centerpartiet Stockholm bjöd in till en öppen workshop för att lyssna till talare och rundabordssamtala om utvecklingsutmaningar i Stockholm.

Frågor rörande människors lika möjligheter måste vara prioriterade frågor för varje kommunpolitiker i vårt avlånga land. Ett öppet Sverige nås genom att vi tillsammans söker lokala lösningar på stora problem!

De senaste 50 åren har 344 tätorter upphört till följd av befolkningsminskning i Sverige. Barnafödandet sjunker, och utifrån siffrorna är Sverige ett avfolkningsland. Statistiska Centralbyrån (SCB) beräknar att ett Sverige utan invandring kommer ha en befolkning på 7,5 miljoner år 2050, mot dagens nästan 10 miljoner svenskar.

Allt fler lever längre och andelen av befolkningen som är över 65 år ökar kontinuerligt. SCB har förutspått att varje person i arbetsför ålder, från att ha behövt försörja 0,73 personer, år 2020 kommer behöva försörja 0,78 personer utanför arbetsför ålder. Kostnaderna för skola, samt vård och omsorg av äldre ökar medan andra kommunala utgiftsområden inte innebär samma kostnadsökning. År 2035 beräknar SCB att det kommer saknas så många som 160 000 gymnasieutbildade inom vård och omsorg. Lägg till lärarkrisen, brist på tandläkare och tandsköterskor, så har vi några av de utmaningar som väntar oss svenskar.

Jag är stolt att tillhöra ett parti som ser både utmaningarna och möjligheterna som befolkningsutvecklingen innebär. Centerpartiet Stockholm vill att vår stad ska bli världens öppnaste stad. Vi vill att möjligheterna ska vara lika goda i inner- och ytterstad. Vi vill ge varje stockholmare möjlighet att utveckla sin potential!

Låt mig lyfta fram fyra av de utmaningar som vi i Centerpartiet Stockholm identifierat och arbetar för att utveckla konkreta förslag på:

  1. att tillgängliggöra information om skola, samhällsinstitutioner och företagande närmare varje stockholmare,
  2. att ge fler människor med goda idéer förutsättningar att förverkliga dessa,
  3. att stärka kopplingarna mellan etablerade stockholmare och de som nyss kommit hit,
  4. att undanröja hinder för fler stockholmare att driva företag och bygga en levande stad.

Där vi i Stockholm måste bryta ner de hinder som finns mellan inner- och ytterstad, vet jag att andra delar av Sverige har olika utmaningar. Det är inte så enkelt som när Fredrik Reinfeldt konstaterade ”oändliga fält och skogar” och sade ”det finns plats”. Det måste finnas förutsättningar och drivkrafter oavsett hur mycket ”plats” som finns.

Jag hoppas att fler idérika människor ska gå med i ett parti, må det vara Centerpartiet eller något annat, och försöka besvara lokala utmaningar likt de jag lyft här. Då kan varje svensk – infödd eller invandrad – bättre nå sin egen och vår gemensamma potential!

Tomas Selin
medlem Centerpartiet Stockholm

Single-issue country

I natt, svensk tid, sändes den senaste debatten mellan demokraternas kvarvarande presidentkandidater: Hillary Clinton och Bernie Sanders.

Hillary svartvit

”I am not a single-issue candidate, and I do not believe that we live in a single-issue country.” – Hillary Clinton 11 februari, 2016.

Att Hillary Clinton kritiseras i amerikansk media är ingenting nytt. Sedan hon blev USA:s first lady 1993 har hon upprepat kritiserats för att hon inte hållit sig inom ramarna för vad en presidentfru ska göra – Hillary var en alltför politisk aktiv presidentfru som arbetade för sjukvårdsreform, för unga barns utbildning, och under sina resor som presidentfru stod hon upp för kvinnors rättigheter i totalitära stater. På liknande sätt har hon som senator och utrikesminister (Secretary of state) utmanat normerna för sin roll och varit bidragande till förändring.

Från den demokratiska vänstern har Hillary länge kritiserats för att vara för höger. Som Hillary själv i denna kampanj uttalat kommer hon som president att leta the common ground, för att med demokrater och republikaner lyckas åstadkomma förändring. När Hillary säger att hon vill diskutera med samarbetsvilliga republikaner så är det trovärdigt, säkert för att det i viss utsträckning stämmer att Hillary är en progressiv politiker som ligger nära den amerikanska mitten och därför kan hitta common ground, men också för att den amerikanska parlamentariska situationen är snarlik den svenska. Obama har haft en tuff period bakom sig när republikanerna haft majoritet i kongressen, samtidigt är makten i USA mer uppdelad än vad den är i Sverige. De har presidenten med sin kabinett, och både representanthus & senat (som tillsammans bildar kongressen). Därtill finns en politiskt viktig högsta domstol.

Bernie Sanders dundrar fram om politisk revolution. Efter 1991 satt han 16 år i representanthuset, därefter har han sedan 2007 suttit i senaten. Sanders huvudsakliga budskap är att höja lägstalönerna och minska inkomstklyftor. Därtill är han en systemkritiker som vill bryta ner amerikanska storbanker, och en motståndare till frihandelsavtal såsom NAFTA, TTP och TTIP.

I media, och från Sanders-anhängare, har kritik riktats mot Hillary Clinton för att sakna politiskt budskap, och för att vara en del av etablissemanget. För att ta ett historiskt perspektiv har vi upprepat kunnat se den sortens kritik från socialister mot de som belyser andra politiska konflikter än klass/kapital, vilket är just vad Hillary gör. Hillary Clinton belyser inkomstskillnader mellan män och kvinnor, den minskande medelklassen, rasism, sexism och diskriminering mot HBT-personer.

Låt mig lyfta citat ut Hillarys avslutningsanförande från nattens debatt:

Any American today, who feels somehow put down and oppressed by racism, by sexism, by discrimination against the LGBT community […] that’s what I want to take on. […] We got to stand up for unions and working people, the American middle class. […] Yes, does Wall street and big financial interests, along with drug companies, insurance companies, and big oil – all of it have too much influence, you’re right. But if we were to stop that tomorrow, we would still have the indifference, the negligence, that we saw in Flint. We would still have racism holding people back, we would still have sexism preventing women from getting equal pay, we would still have LGBT people who get married on Saturday and get fired on Monday. […] I am going to keep talking about tearing down all the barriers that stand in the way of Americans fulfilling their potential … – Hillary Clinton, 11 februari 2016

Hillarys vill:

  • att amerikaner automatiskt ska registreras som ”voters” vid 18 års ålder, för att det ska bli enklare för fler att delta i demokratin,
  • göra vapenlagarna i USA tuffare,
  • att kostnaderna för högre utbildning ska sänkas (affordable college) och att universiteten måste ta större ansvar för det,
  • att barn ska få tillgång till tidig utbildning,
  • investera i infrastruktur, ny energi, och forskning, för att skapa fler jobb,
  • stärka småföretag genom skattelättnader och finansieringsprogram,
  • ge arbetande skattelättnader (motsvarande jobbskatteavdrag),
  • stärka landsbygden genom infrastruktursatsningar och investeringar för jordbruk,
  • investera i preventivt arbete mot missbruk, ge behandling för missbruk, och erkänna missbruk som ett sjukdomsförhållande,
  • minska inkomstklyftor mellan män och kvinnor, höja minimilönerna, och ge särskilt stöd till familjer med behov av det,
  • ge invandrande en väg till medborgarskap, att de som arbetar i USA ska få medborgarskap, och sluta utvisa familjer som kommit till USA,
  • att HBT-personer ska ha fullständiga federala rättigheter: så att de kan leva, lära, gifta sig, och arbeta – precis som alla andra,
  • bygga vidare på affordable health care, och hålla kostnaderna för läkemedel nere.

Den här listan är ett axplock av den politik som Hillary Clinton presenterat. Om det är att sakna visioner och politiska budskap så är det något knasigt i politiken. Å andra sidan är polarisering och förenkling något vi sett trista exempel på i såväl Sverige som Europa i helhet.

Därför blev jag så glad när Hillary avslutade debatten med följande ord:

I am not a single-issue candidate, and I do not believe that we live in a single-issue country. – Hillary Clinton, 11 februari 2016

Jag vill avslutningsvis berätta för er läsare att jag för snart en månad sedan blev godkänd på min masteruppsats i statsvetenskap. Framöver ska jag dela med mig lite av vad jag kommit fram till i det arbetet. På ett personligt plan känns det fantastiskt skönt, och jag är också glad att framgent kunna ägna lite mer tid åt att skriva om politik här på bloggen, och att få ägna mig åt arbete även utanför universitetstillvaron. Låt detta inlägg bli en symbol för det; låt oss tala om fler utmaningar än en; låt oss diskutera de utmaningar som Sverige står inför.

Mer integration: civilsamhälle, företagande & investeringar

Svensk politik har kommit att handla om migrationen – hur folk flyttar – men mindre om vad det blir av folket. Johanna Jönsson, centerpartistisk talesperson i integrations- och migrationsfrågor, poängterade i måndags under en medlemskväll i Centerpartiet Stockholm, att integration handlar om att både den som kommer till Sverige, och jag som redan lever här, måste integreras i samhället.

Jag tror att vi som redan befinner oss i den svenska ”tryggheten” gör oss själva en björntjänst om vi inte ser just det som Johanna pekar på. Det är viktigt att den som kommer till Sverige får de verktyg och den kunskap som den behöver för att ta sig in i det svenska samhället, men det är också viktigt att inte vi andra håller oss på våra kanter, och i våra gamla gemenskaper. Vi måste förstå att det krävs handling också från oss för att integreras i Sverige.

FullSizeRender-3

Johanna Jönsson, integrations- och migrationspolitisk talesperson, Centerpartiet.

Under kvällen, 14/12-2015, då integrations-, jobb-, och företagarfrågor diskuterades, pekade Johanna på hur 60 procent av jobben förmedlas via nätverk, och inte genom Arbetsförmedlingen. Därtill saknar människor ofta förståelse för såväl de rättigheter som skyldigheter som både du och jag har i Sverige. Vi är många som stannar i den stad vi vuxit upp i, som håller oss kvar i samma del av Stockholm när vi väl flyttat hit, och som inte träffar nya människor. Vi är många som förlorar på att inte växa i våra nätverk.

En annan talare pratade om utmaningar för dem som vill starta företag. Normen för nyblivne företagaren är: man, strax över 30, svenskfödd, och som driver tillverkningsföretag. Det innebär att såväl kvinnor som utlandsfödda (eller de med båda föräldrarna från annat land) har svårare att starta företag. 16 procent av svenska företag drivs av någon med invandrarbakgrund – det är 87 000 företag, med 350 000 anställda. Talaren pekade på hur det talande för dessa företag är att de oftare växer. 81 procent av företagare med utländsk bakgrund vill att deras företag ska växa/expandera, motsvarande siffra för de med svensk bakgrund är 67 procent. Det finns goda skäl att satsa på människors företagande för att få fler jobb i Sverige. Enligt undersökningen Invandrarindex 2015 vill 44 procent starta företag i Sverige (*), men 87 procent menar att de saknar kapital. Många vill ha hjälp med språk, rådgivning och nätverk.

Om Sverige ska lösa utmaningarna de närmaste åren, och lyckas lägga grunden för ett starkt Sverige ser jag en rad utmaningar. Vi måste:

  • Öppna upp mottagande och arbetsförmedling för civilsamhället. Sverige har länge varit ett land med generös invandring, det är viktigt att vi nyttjar den kunskap, vilja, och det entreprenörskap som människor bär på.
  • Möjliggöra för fler att starta företag. Många som kommer till Sverige vill starta företag, då måste vi se till att det finns lättillgänglig information, rådgivning, och stöd.
  • Sänka kapitalinkomstbeskattningen. Åsa Hansson, universitetslektor vid Lunds universitet, pekade på ett TCO-seminarium 10:e november på att det är en mycket skadlig beskattning. Magnus Henrekson, från Institutet för Näringslivsforskning, pekade vid samma seminarium på att vi behöver en skattereform som gynnar investeringar i nystartade småskaliga företag. I dag gynnas passivt ägande i de börsnoterade företagen.

Avslutningsvis vill jag berätta om vad jag fick höra häromkvällen. En person som i många år jobbat för att främja företagande bland kvinnor och personer med invandrarbakgrund, sa: under alla dessa år är det bara Centerpartiet som har bjudit in mig för att berätta om vårt arbete. Är det bara Centerpartiet som är intresserade av dessa frågor?

Jag är rädd för att det är så.

Jag är glad att jag i Centerpartiet fått chansen att vara del av en arbetsgrupp som ska utveckla politiken på områdena: skola, jobb/företagande, och integration.  Och jag ser mycket fram emot att presentera de förslag vi i gruppen arbetar fram.

Vill du också engagera dig för en grön liberal politik? Bli medlem!

/ Tomas Selin

Är mjölkmiljarden så väldigt oliberal?

Birgitta Ohlsson skriver i Expressen om en gräns mellan konservativa och liberaler(*). Ett försök att rättfärdiga Folkpartiets namnbyte till Liberalerna (som de vill förkorta: LIB – låt oss hoppas att medierna korrigerar till Lib).

Jag vill skriva några ord om den mjölkmiljard som Ohlsson kritiserar för att vara konservativ. Några ord för många för en tweet.

Hon skriver: ”liberaler som frihandelsvänner tycker inte likt Centerpartiet […] att staten ska gå in och stödköpa mjölk när priserna faller.”

Då undrar jag vems frihet Birgitta Ohlsson värnar. De stora koncernerna vilka tjänar allt mer samtidigt som 5 mjölkbönder i veckan lägger ner, eller svenskarnas frihet att kunna välja? Kostnaderna för insamling och distribuering av mjölk är nämligen så höga att svenska bönder varit tvungna att ansluta sig till större kedjor. Följande skrevs i Dagens Nyheter tidigare i höst(*):

Medan priset till bonden rasat med ungefär en tredjedel det senaste året, så har priset på mjölk, fil och grädde […] legat tämligen konstant. Medan konkurrensen är mördande i producentledet (fem mjölkbönder i veckan slutar) går handeln och mejerisektorn med vinst. Något är sjukt på den svenska marknaden för mejeriprodukter. Marknadskoncentrationen är hög i handelsledet och i mejeriledet kontrollerar Arla 70 procent av svensk mjölkråvara. Bonden får ensam ta smällarna när världsmarknadspriset svänger. – Dagens Nyheter 28 september 2015

Den som handlar på det närmaste ICA eller Konsum har sällan ett stort utbud av mjölk-, fil-, och gräddproducenter att välja mellan. Få svenskar har möjligheten att göra valet mellan utländsk mjölk från sämre djurhållning och högre antibiotikaanvändande, eller svensk mjölk som håller landet levande, ser till att djuren mår gott, och skapar jobb över hela Sverige.

Om marknaden inte är perfekt – bönder i olika länder har inte lika höga krav på hur djuren ska tas hand om, vad man får mata om dem, och hur mycket antibiotika de får ges.

Om marknaden inte är perfekt – konsumenten kan i realiteten inte göra ett rationellt och informerat val när utbudet är så styrt till de stora kedjorna.

Om marknaden inte är perfekt, är det då verkligen liberalt att strunta i förutsättningarna för marknadens parter och konsumenternas möjligheter att göra ett val? För mig är liberalism att vi ska främja valfriheten i Sverige. Den valfriheten försvinner om svenska jordbruksprodukter försvinner från affärerna.

Låt oss istället låna några ord från Johan Norberg om Folkpartiets Liberalernas (Lib) svek av liberalismen(*):

De vet allt.

De vet hur hälften av våra inkomster ska användas, hur lärare ska lägga upp sina lektioner, från och med vilken klass alla barn ska ha betyg och vilka lärare en skola ska få anställa. De vet hur vi ska dela upp vår föräldraledighet och antyder att de snart vet hur många av varje kön som ska sitta i bolagsstyrelser. – Johan Norberg, Expressen, 20 november 2015

Med det sagt; är mjölkmiljarden så väldigt oliberal?

Mina drömmars stad: Någon knackar på dörren igen

Med hösten kom hungern. Stadsborna nåddes av rykten om den stora svälten. Läste i sina tidningar om missväxten som orsakats av den kalla våren, om allmogen i Dalarna som började baka bröd av lav och mossa.

[…]

De första som drivits ut på vägarna av hungern började komma till staden. Trötta, trasiga och dammiga stod de med burkar och krukor och tiggde soppa och matrester utanför restaurangernas bakdörrar. Bondkvinnor i väldiga schalar och hucklen försökte trösta sina gråtande barnungar medan männen stampade i köerna vid pantlånekontoren med de sista medförda ägodelarna. I hamnen stod skockar av sysslolösa män betraktande hamnarbetarna, redo att rycka in vid kortaste rast.

Mina drömmars stad, s.130, av Per Anders Fogelström (1960)

Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad gestaltar livet i Stockholm på 1860-talet. Stockholm var drabbat av bostadsbrist, och de som inte hade välbetalda arbeten eller stora förmögenheter bodde nära inpå varandra, som inneboende, ofta delande inte bara rum utan även sängar. På vissa håll var människor tvungna att sova i skift. Särskilt svårt blir det om vintrarna.

Mina drömmars stad (1960) finns utgiven på pocket om du vill läsa den första i Fogelströms serie om livet i Stockholm från 1860 och framåt. Är du lärare? Varför inte läsa boken med dina elever. Eller som jag? I bokcirkeln med kompisarna.

Mina drömmars stad (1960) finns utgiven på pocket om du vill läsa den första i Fogelströms serie om livet i Stockholm från 1860 och framåt. Är du lärare? Varför inte läsa boken med dina elever. Eller som jag? I bokcirkeln med kompisarna.

Gestaltningarna av Stockholm i Mina drömmars stad-serien är inte bara en målande beskrivning av livet i Stockholm under århundradets gång, utan en beskrivning som ibland känns lika aktuell som senaste Rapport-sändningen. När människor på landsbygden drabbades av svåra tider lämnade de sina familjer och hem för att fly till Stockholm; för att få en chans till mat, bostad, och arbete – mycket som människor i dag kommer till Sverige med förhoppningar om fred, trygghet, och en chans att bygga sina nya liv. Även i dag är bostadssituationen svår, människor tigger om mat och pengar utanför butiker och restauranger, och människor vill få en chans att arbeta.

Henning som alldeles nyligen för första gången fått ett eget rum i en stuga i huvudstaden, inser att även om det är svårt för hans fru så vill han hjälpa de människor som kommer. Henning låter en hel familj från Dalarna bo i vindsutrymmet alldeles utanför det egna sovrummet.

Människors drivkrafter att söka efter nya möjligheter är starka. Dalafolkets drivkrafter var det på 1860-talets Sverige, och nu ser vi människor fly från Syrien genom land och över hav, för att ta sig över hela Europa. I dag vill Centerpartiet ge asylsökande möjligheten att själva hitta en bostad i Sverige, och Miljöpartiet vill möjliggöra ersättningar också till privatpersoner som kan tänka sig att hyra ut ett rum eller en del av en bostad till nyanlända. Röda korset och andra organisationer har projekt som likt Kompis Sverige kopplar samman nya och etablerade svenskar, och det finns projekt för att hjälpa människor att hitta och skapa jobb. Att vi lyckas hänger på människors egna förmåga, och att vi är villiga att hjälpa till.

Sverige har klarat stora utmaningar förr. Våra städer har blivit större och gett plats åt fler människor. Jobb har växt fram från nya behov, och skapats av människor med goda idéer och starka drivkrafter. Vi har klarat omställningen från bondesamhälle; till industrisamhälle; till ett Sverige där tjänstesektorn växt stark, kunskapssamhället etablerats, och vi har såväl framgångsrika internationella företag som bönder & skogsnäring vilka håller landsbygden levande.

Under andra världskriget blev Sverige hem för finländare och balter. Året 1965 invandrade 65 000 människor till Sverige (*), många kom från Jugoslavien och Turkiet för att arbeta i Sverige. Judar ifrån Polen flydde till Sverige. Sedan 80-talet har Sverige blivit hem för människor från Irak, Bosnien-Hercegovina, Iran och Etiopien (för att nämna några av de länder varifrån flest har kommit)(*).

Stockholm blev hem för många svenskar i nödtider. Sverige hade aldrig vuxit, och välfärden hade inte kunnat finansieras eller byggts ut utan invandringen under 1900-talet.

Sverige är hem för människor från hela världen; människor som flytt krig och förföljelse, människor som sökt utbildning och arbete, människor som startat företag, och människor som kommit till Sverige för att Sverige har haft brist på arbetare inom alltifrån industrisektorerna till sjukvården och läkaryrket.

Därför är det viktigt att vi i dag alla försöker bidra på de sätt vi kan – genom att hjälpa den som ber om hjälp, genom att möjliggöra för människor att bygga sina nya liv, och framför allt välkomna människor till Sverige!